Stefan Löfvens tal på Förintelsens minnesdag

Tal på Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag den 27 januari 2015.strong>

Jag vill börja med att tacka dig Hannes för uppläsningen.

Jag såg Vår klass just innan jag kom hit idag.

Det är ett konstverk som försöker beskriva det obeskrivbara.

Hur människor, grannar, klasskamrater kan ställas mot varandra,
och det fruktansvärda som sker när man inte längre erkänner det mänskliga i människan.

* * *
Monologen tillhör Abram, som är en överlevare.

Han emigrerade till USA innan den dag då byns judiska befolkning tvingades in i en lada av sina grannar.

En lada som sedan tändes på.

Detta har skett på riktigt, i en by i Polen.

Historien tystades först ned.
Men vi vet sanningen på grund av överlevares vittnesmål.
Och när vi samlas på Förintelsens minnesdag är det just för att föra dessa vittnesmål vidare.

* * *
Vi måste ge röst åt de förlorade papporna, mammorna, bröderna, systrarna
– alla de som Abram så förtvivlat räknar upp.

Familjerna, släkterna, byarna, städerna.
Där ingen finns kvar att vittna.

De som har överlevt blir också allt äldre,
och arvet efter dem måste bäras vidare av nya generationer.

Så det är upp till oss.
Vi får aldrig glömma,
aldrig förneka,
aldrig förringa detta sår i mänsklighetens historia.

* * *
Och idag behöver vi också lyssna till de hotades röster.

Vi måste höra stöveltrampet, från de fascister som återigen marscherar i vår närhet.

Vi måste se terrorattackerna mot judar i Toulouse, Bryssel och Paris,
förföljelserna av romer i Ungern och Rumänien,
trakasserierna mot homosexuella i Ryssland,
– detta oresonliga hat mot våra medmänniskor som är spritt i Europa.

Och vi måste anta uppgiften att göra allt i vår makt för att bekämpa det.

* * *
Och Sverige är inte fredat från detta fruktansvärda.

Det är dags att tala klarspråk kring det som sker.
Det är dags att lära av historien, och aldrig låta hatet finna fäste i vårt samhälle.

Ungefär 5500 hatbrott anmäls i Sverige varje år.

Antisemitiska, rasistiska, homofobiska, islamofobiska hot och attacker.
Fördomar och konspirationsteorier sprids och står oemotsagda.

Synagogor och moskéer vandaliseras.
Romska läger bränns.
Och bara förra veckan fick vi återigen höra vittnesmål om förföljelsen av judar i Malmö.

Människor som inte längre vågar bära sin davidsstjärna eller kippa.
Föräldrar som inte med trygghet kan skicka iväg sina barn till skolan.
Överlevare, som Hédi Fried, som säger: ”Idag är jag rädd igen.”

Jag vägrar – som statsminister, som svensk, som människa –
att tystlåtet tolerera detta.

Alla människor ska vara trygga att utöva sin tro, identitet och kultur i Sverige.
Inget annat kan vi som samhälle acceptera.

* * *
Därför har polisen nu fått order att prioritera hatbrott,

och ska inom kort återkomma till regeringen med aktioner för att bekämpa hoten och hatet som förstör människors liv.

Därför ska vi stoppa de unga män som riskerar att radikaliseras,
både genom förebyggande arbete men också genom repressiva åtgärder och kriminalisering av deras agerande.

Och därför ska vi fortsätta samarbetet med alla utsatta grupper,
för att gemensamt skapa trygghet för alla människor i Sverige att visa sin identitet och kultur – fritt och öppet.

Hotet och hatet är en skam för Sverige.
I vårt land ska varje människa kunna bära sitt ursprung med glädje och stolthet.

* * *
Och detta är en uppgift som vi alla måste ta del i.

För några år sedan besökte jag Yad Vashem.

Det är ett monument och arkiv i Israel för hågkomst av Förintelsen.
Och jag minns framför allt hur jag kände när jag klev in i Barnens minneshall,
där namnen på 1,5 miljoner mördade judiska barn läses upp.

Idag representerar också kulturministern, kronprinsessan och talmannen Sverige vid en minnesceremoni i Auschwitz,
som befriades idag för 70 år sedan.

Men alla dessa platser,
alla dessa minnesmärken,
alla ting,
bär ju ingen kunskap i sig.

Det är vi människor som måste bära den.
Redan under krigsslutet revs många koncentrationsläger.
Ugnar sprängdes. Baracker revs. Och exercisplatserna är nu täckta av gräs.

Det är vi som idag går över gräset, vi levande, som måste berätta om vad som skett