Insändare: Fokus på äldres omsorg i pandemins skugga

Det är för tidigt att tala om post-pandemi. Har inget förändrats av Covid?
Jo, visst har mångas ögon riktats mot äldreomsorgens förutsättningar men framförallt mot äldres mående, ensamhet, trygghet och tillgängligheten i samhället. I Bollnäs kommun har äldreomsorgskontot fått flera resurstillskott sista åren, för oavsett budget ska vi inte och får inte lämna ensamma och sjuka människor utan vård och omsorg. Vårdtyngden har ökat och personalen fått slita hårt. Pandemin är inte över. Just nu sprids smittan snabbare igen och från denna vecka arbetar alla anställda i nära kontakt med äldre åter igen med skyddsvisir för att rädda liv. De problem som pandemin blixtbelyste finns kvar, inte minst inom äldreomsorgen. Många av oss hoppades att det skarpa sökljus som obarmhärtigt riktades mot äldreomsorgen under pandemin inte bara skulle göra läget tydligt, utan också förändra det.

Regeringens utredare Olivia Wigzell har den 28 juni presenterat ett förslag på en äldreomsorgslag. Det är dags nu, 30 år efter ÄDEL-reformen, den som stängde långvårdsavdelningarna. Målet är att lagen ska förtydliga äldreomsorgens uppdrag och innehåll och skapa likvärdig kvalitet i äldreomsorgen i hela landet. Det är en mycket angelägen lag, den kan bli den här regeringens kanske viktigaste reform. Den ska nu skickas ut på remiss. Det viktiga är att de förändringar i lagstiftningen som görs, att de också har förutsättningar att genomföras i verkligheten. Det kan inte ske genom skattesänkningar. Det vet vi som ägnat våra politiska liv åt den kommunala äldreomsorgen och hemsjukvården.

Samverkansledning och kompetensförsörjning behöver däremot bli skarpare och respekten för de äldres integritet och självbestämmande behöver öka i hela samhället. Framförallt ska vård och omsorg efter behov gälla, inte efter storlek på plånboken. Förebyggande insatser, rehabilitering och samhällsplaneringen är grundläggande för äldres livskvalitet, för att få förutsättningar att leva livet ut. Många lever i föreställningen att välfärden, hur vi solidariskt tar hand om varandra – när vi är barn, när vi behöver utbildning, är sjuka eller äldre – ständigt ska vara en mindre andel av ekonomin. Somliga verkar till och med vara övertygade om att vi inte kommer att ha råd med äldreomsorg i framtiden, barnomsorg när vuxna arbetar eller att introducera nya invånare i vårt samhälle.

Tänk om vi kunde tänka tvärtom. Att äldreomsorgen, vården, skolan måste få kosta mer. Att välfärdsyrken är jobb som värdesätts, för att det handlar om samhällsfunktioner som är centrala. Viktigare än konsumtion av prylar, kläder och kvadratmeter bostadsyta.
Våra gemensamma skattemedel ska öka jämlikheten och respekten mellan människor och skapa socialt och ekonomisk hållbara livsmiljöer över generationsgränser och socioekonomiska förutsättningar. Det är människor som bygger samhällen med sin arbetsinsats, kompetens och sin sociala tillit, inte marknaden.

Erika Engberg (S)